Om Mossebo kyrkas golvur 1897 då det fyllt 100 år 
Förfärdigat av Ambiörn Andersson i Brännhult och fordralet av Sven Morin, målningen och förgyllningen sannolikt av Peter Olsson i Agnabo år 1797.

Uti de yngre år var jag skön betraktad
Och för min duglighet så allmänt känd och aktad
Och min kostym var prydlig stark och fin
Ja hela klädnaden tillskuren av Morin
Mitt yttre såsom allt därmed  var ingen nöd
Till färgen ganska vit och utav guldet röd
Fast klädnaden var skön så var den icke varm
Men bär en blomma blå men ej på bröst ej arm
Nu jag verkat  här ett sekel  hundra åren
Jag ber om jag får lov så följ mig uti spåren
Säg om jag gjort min plikt de många långa år
I ensamheten häri vinterkylan svår
Om jag har skött det kall vartill jag varit satt
Och aldrig funnit ro om morgon afton natt
Fast stundom dock jag varit något lindrad
Då jag av giltigt skäl från sysslan varit förhindrad
Ack mången blir besjungen gratulerad
Som uti nyttigt värv är ringa  praktiserad
Jag är en bild utav det bästa litet aktas
Men utländskt  sämre  kram så nyfiket betraktas
Och att den aktas minst som verklig nytta gjort
Det förr har varit så och varder ännu sport
Mitt ljud är såsom förr uti de flydda år
Och rösten likadan den är ej hes och tvär
Jag bär mitt huvud högt min panna lika klar
Fast glansen på min skrud väl något mörknat har
Om utlänning stått i seklet vid min sida
och följt mig säkert han utsliten skulle kvida

Detta är framställt  så som uret talade om själv så har prosten Kolmodin framställt sina poem i sin kvinnospegel.  När uret ej varit uppdragit så har icke kunnat göra sin plikt att visa tiden.
Felen hoppas jag godhetsfullt överses derom beder vänligen A J Kjöllerström
Avskrivet den 11 juli 1902.