JOSEF HANSSON
- en av bondeståndets talmän på 1700-talet.

Av Birgitta Kjöllerström

Bortom färdevägarna ligger Mossebo kyrka i Kinds härad, och icke långt ifrån det häradsmärke i oländig bygd där Kind, Mo och Västbo mötas.

I kyrkan finns ett stort porträtt på Josef Hansson, arrendator på Mossebo stomhemman, klockare, nämdeman, riksdagsman och bondeståndets talman. Det är målat i olja av Lorens Pasch.

På 1700-talet revs den gamla medeltida kyrkan, och en ny byggdes. Varför då detta? Kyrkan var i stort behov av reparation, och prosten tyckte att man skulle renovera. Så icke Josef Hansson! Josef ville bygga nytt. Striden om kyrkans vara eller icke vara pågick i många år, och prosten gav sig inte förrän Hansson lovat utverka rikskollekt till bygget. Hansson fick inte bara en, utan två rikskollekter beviljade av Hans Majestät. Hur kunde detta komma sig?

Delvis kan det ha berott på att Hansson (åtminstonde enligt sägnen) var fadder till Gustav III. Som “bevis” för detta finns en bägare (som dock numera är försvunnen), med inskriptionen: “Af Gustafs hand den gåfvan kär, till Josef Hansson skänktes är”.

Även om han nu inte var fadder till Gustav, stod han väl till i kungafamiljen. Släkten bevarar flera bägare, en käpp med pärlemor inläggningar och en snusflaska av bärnsten med silverlock, som är gåvor från de kungliga. Dessutom talar väl hans levnadsbeskrivning för sig själv:

 

jhansson.JPG

Josef Hanssons föddes den 16 mars 1707 på Kvarsebo gård, Åsen, Mossebo, hans far var bonde och gästgivare. Omkring 1730 gifte han sig med Ingrid Arvidsdotter, även hon från Mossebo, de fick tillsammans flera barn. Han arrenderade stomhemmanet i Mossebo för 24 mark silver i årligt arrende, 1743 lyckades han med hjälp av riksdag och kunglig majestät friköpa gården för 106 daler silvermynt.

Hansson begav sig tidigt in i politiken, och blev nämndeman vid Kinds häradsrätt 1736 eller 1737. I början på 1740-talet blev han ledamot av bondeståndet, och bland annat den allmänna besvärsdep. 1741, kammarekonomi- och komersdep. 1741, 1751-52, 1760-62, lant- och sjömilitieekonomidep. 1742-43, sekreta dep. 1743, stora sekreta dep. 1743, 1751-52, 1755-56 och 1761-62, sekreta handels- och manufakturdep. 1743, 1755-56, 1760-62, SU juli-september 1743, talman 1765-66 och 1771-72.

Den tidens stora partier var “hattar” och “mössor”, Hansson var mössympatisör, och med åren blev han en allt mer utpräglad mössa.

Hansson började göra väsen av sig i riksdagen 1742, då han begärde att torp och nyodlingar skulle vara kvar under moderhemmanet (stamfastigheten), utan att skatten ökades. Ett kungligt brev utfärdades 1743, vilket huvudsakligen var inriktat på böndernas äganderätt, men som också undanröjde ett hinder för nyodlingar.

Förtroendeuppdragen började nu hopa sig för Hansson, och han blev den självskrivne talesmanen i sitt eget län, vilket en harmsen länskamrat ogillade och protesterade mot.

År 1743 krävde Hansson ökad myndighet åt kungen och rådet, “så att allmogen slapp klaga så mycket på vanvördnad mot kungliga beslut”.

Under riksdagen 1751-52 kan man spåra en viss rojalistisk tendens i Hanssons ställningstaganden. Han försökte tex. förgäves skjuta upp beslutet om att kungen inte skulle ha något inflytande vid tillsättandet av kanslipresident. Vid riksdagens slut fick han en förgylld bägare av kronprins Gustav(III), dvs. egentligen av kungaparet.

gustiii.JPG

Hansson lierade sig dock inte direkt med hovet, det var han för klok och förnuftig för, och han skilde sig klart från Johan Pehrsson och hans ursinniga rojalistiska ståndsbröder, som under en upprörd debatt började bråka och rentav slåss. Hansson tog då upp en psalm, och då de alla var djupt religiösa, sjöng de med. I ett samtida dokument står det: Josef Hansson tog upp psalmen “Vår fiende ifrån oss driv”, med påföljd att ledamöterna först lyssnade och stodo likasom i förundran men sedan sjöngo med de andre de tvenne efterföljande verserna. Exemplet belyser Hanssons förmåga att gjuta olja på vågorna, och lugna det upprörda bondeståndet.

I riksdagen 1760-62 deltog Hansson med anmärkningsvärd hetta i debatten om vote-ringssättet inom bondeståndet. Han krävde, med stöd av riksdagsordningen, att man skulle börja använda slutna röstsedlar. De som inte kunde skriva blev rädda och vägrade... Det gick så långt att Hansson vid ett tillfälle lämnade förhandlingarna, och att han sedan hotade med att resa hem. När han lugnat sig, sa han, att hans resplaner gällt “någon angelägenhet”, som inte längre krävde hans närvaro i hemmet.

Att Hansson var så aktiv under åren 1760-62 är ganska märkligt, eftersom han före, eller precis i början av riksdagen råkade ut för ett benbrott. På grund av sina rörelsesvårigheter satte han sig “på gången” istället för att sitta “uti en bänk” med sina länskamrater. Det medförde att Hansson kom att sitta i händelsernas centrum, vilket påpekades av en meningsmotståndare.

Under 1765 var det partiskifte i riksdagen, vilket gjorde Hansson till en centralgestalt. Han valdes till ny talman istället för Olof Håkansson med en förkrossande majoritet, 103 röster mot 35. Man röstade med slutna valsedlar...

Trots att mössorna vid 1769 års val seglade i motvind, blev Hansson omvald, valet underkändes dock av häradshövding, landshövding och råd, med den högst tvivelaktiga motiveringen “att han såsom innehavare av frälsesäteri var obehörig som bonde-riksdagsman”.

År 1771 valdes Hansson igen, och även nu underkändes hans fullmakt av häradshövdingen, men den mössvänliga majoriteten i bondeståndet förklarade nu, att hans säteriinnehav inte diskvalificerade honom, “emedan han alltjämt var skattebonde och dessutom förpliktigad att avstå säteriet till vilken frälseman som helst, därest denne underkastade sig förpantningsvillkoren”. Hansson valdes till talman, den här gången med 84 röster mot 61.

Trots självklara sympatier för böndernas gamla krav på tillträde i sekreta utskottet, ville han först inte föra fram det i debatterna, utan väntade tills motsättningarna mellan stånden skärptes. Han höll sig avvisande till Gustav III:s kompositionsplaner, och han kan inte ha gillat den kungliga statskuppen 1772. I ett tal till ständerna omedelbart efteråt prisade han uttryckligen den frihet, som genom Guds försyn hade återupplivats vid frihetstidens början, och försökte göra gällande, att den nya regeringsformen var frukten av en överenskommelse mellan konung och ständer i syfte att återföra konungen till hans makt och ständerna till deras frihet, “såsom före 1680".

Inom kort tycks Hansson ha kommit på god fot med kungahuset, och 1775 fick han en silverpokal av drottning Sofia Magdalena.

Josef Hansson blev med tiden ganska rik, och bouppteckningen från 1784, visar en behållen förmögenhet på 10.686 riksdaler specie, varav stora poster guld, silver, tenn, porslin, böcker och utestående lån, men huvudparten utgjordes av fastigheter.


Mer om västgöten Joseph Hansson i Mossebo.

Sten Carlsson:

Så som representant för en bygd, där landsköpet i form av s. k. gårdfarihandel av gammalt hade en stark och i viss mån privilegierad ställning, hade Joseph Hansson anledning att sympatisera med mössornas ekonomiska program. Han ogillade också hattarnas krigspolitik, ehuru han med sin allmänt moderata läggning inte förenade sig med de mest hämndlystna. Som rättrogen lutheran oroades han av hattarnas tolerans gentemot herrnhutarna. Ehuru Joseph Hansson framträdde som talesman för det renodlade bondeintresset och kunde uttrycka misstro mot sådana lantmän, som i socialt avseende ansågs stå på gränsen till ståndspersonerna, var han själv inte någon typisk bonde.

Genom kvarn- och sågverksrörelse, egendomsaffärer och offentliga upp- drag, troligen också genom gårdfarihandel (i yngre dagar), byggde han med åren upp en förmögenhetsställning, som troligen saknade motstycke inom bondeståndet. Han var en ledande representant för de västsvenska bönder, som under frihetstiden trängde in på adelns fastighetsmarknad och på olika sätt - vanligen i form av förpantning - lade sig till med säterier och andra frälsehemman, trots att dessa egentligen inte fick innehas av bönder.

Det övriga Europa hade vid mitten av 1700-talet inga motsvarigheter till bondepolitiker av Olof Håkanssons och Joseph Hanssons format.

Bo Lindvall:

Evert Taube kan också räkna Josef Hansson som sin anfader. I Släkthistoriskt forum har Bo Lindvall redogjort för hur det ligger till.  Evert Taubes farmor var född Kjellerstedt. Hennes mormors far var den mäktige talmannen i bondeståndet Josef Hansson